jag minns första gången

ja, alltså inte första gången, ja, ni vet. Och kära arbetarrörelse, inte heller första gången jag röstade eller första gången jag jobbade.

Eftersom jag inte gjort något av det.

Nej, första gången jag kom till gymnasiet som elev där.

Hej.

Idag börjar bror* gymnasiet. Eftersom vi är rätt lika i vårt sätt att fungera misstänker jag att han var väldigt nervös när han satte sig på tåget norrut. Jag vet att jag var det, för tre långa år sedan. Men på ett bra sätt. Ett alldeles fantastiskt bra sätt. Han har något jag inte hade. Han har vänner i klassen. Jag kände ingen. Jag kände en i en annan klass. Men jag är nästan mer lycklig över att bror ska börja gymnasiet nu än vad han är själv. För jag vet hur bra han kommer ha det. Jag älskade gymnasiet. Trots att jag gick på en skola där kanske inte resten av eleverna alltid var på en helt adekvat nivå. Förlåt - jag är elitist. Jag hade däremot många väldigt bra lärare. Och hade väldigt roligt. Och det var då jag blev människa, på riktigt.

Men första dagen var jag inte människa. Jag kom sent, på grund av tåget. Symboliskt kan man tycka eftersom, ja, det var inte sista gången SJ kom att ställa till det. Sen hitta till en buss som var full. Full av förväntansfulla nya ettor till flera olika gymnasieskolor. Bara några minuter sent kom jag in på en skola där jag bara varit på öppet hus tidigare. Jag hittade mitt namn på en lista och letade rätt på klassrummet, och där satt ju alla redan. Så jag tog en plats som var över, bredvid någon främling, i ett hav av främlingar. Jag var lyckligtvis inte sist utan hann få en till främling bredvid mig.

Sistnämnda främling skulle jag senare ha ett par diskussioner med. Vi var inte överens om mycket. Han slutade sen i vår klass.
Främlingen på andra sidan skulle jag senare prata bort mattelektioner med och ha ännu fler diskussioner med på samhällskunskapen. Vi var inte heller överens om frågorna. Men vi kom alltid bra överens annars. På slutet berättade han att han alltid gillat våra diskussioner. Jag gjorde detsamma.
En till främling hamnade i samma grupp som oss tre. Och vi fick ett frågepapper som tvingade oss att prata med andra elever och personal på skolan. Första dagen hann jag träffa den lärare som jag vet ogillades av många klasser men alltid uppskattades av vår. Han som fick sitt namn skrivet på vårt studentflak, han som på riktigt återuppväckte mitt intresse för historia. Han som jag senare nästan skulle hamna i ett ideologiskt krig med första dagen i Prag. Han som kom att svara "Va? Haha, du vet inte vad du ger dig in på!" när jag berättade att jag tänkte bli gymnasielärare. Också den lärare som skulle få mig att välja bort fritid och välja en kurs som låg utanför det ordinarie schemat. Han som vi då skrattade åt när han försökte lära oss hälsa på japanska, han som var en av de som verkligen skulle få mig att vilja bli lärare, han som reagerade på ungefär lika sätt som tidigare nämnda lärare när jag sa det. Han som skulle göra sina lektioner till några av de allra roligaste stunderna på gymnasiet. Han som introducerade ett helt nytt sätt att lära ut språk för mig. Han som jag kom att åka tåg med och diskutera musik på så många olika nivåer. Han som kom att bli min mentor, han som kom att bli den som gav mig mina betyg med orden Otsukaresama deshita.

Och det var bara två av de lärarna vi träffade den dagen. Resten är lite av en dimma av så många intryck, om jag ska vara ärlig.

Under gymnasiet hann jag med att göra två av de viktigaste valen jag gjort i mitt liv, som format mig mest. Jag tog beslutet att på riktigt satsa på musiken de sista två år jag hade kvar på Kulturskolan, vilket innebar att jag i två läsår vad på Kulturskolan i stort sett varje vardagskväll. Och det innebar att jag började spela i ett folkband. Vilket i sin tur har lett till att jag blivit en mycket bättre musiker och mycket mer van att stå på scen. När jag var mindre avskydde jag uppmärksamhet och att vara i centrum. Nu älskar jag att stå på scen.

Det ledde också till att jag för första gången på riktigt började lära känna människor utanför skolan. Vilket i sin tur ledde till att jag vill lära känna ännu fler människor. Vilket ledde till att jag gick med i SSU för snart ett år sedan. Jag behöver nog inte förtydliga hur mycket det betytt för mig som person.

Sen är ju gymnasiet allmänt bäst. Och det är väl därför jag också planerar att bli gymnasielärare så småningom. Men nu nöjer jag mig mest med att vara glad över att bror valt en bra skola och kommer ha det bäst.

Snart är det ju min egen tur. Att på nytt, helt utan vänner som ska läsa samma kurs, bege mig till en främmande plats strax norrut. Om en dryg vecka ska jag uppropas och gruppindelas och introduktionsföreläsas. Och det kommer också bli bäst.

Annars har jag värvat den första idrottsföreningen till Fairtrade City i Sigtuna kommun. Och idag ska jag äntligen på möte igen. Lämpligt nog på just styrelsemöte för Fairtrade City i Sigtuna kommun. Sommarlov har varit långt och trevligt men nu längtar jag efter styrelsemöten och sena kvällar på ABF med SSU.

Håll er vid liv, så ska jag göra detsamma
Jonatan

*jag fortsätter anonymisera familj och vänner här. Familj består av bror, mor och far. Det betyder inte att det är så jag kallar dem. Men det är anonymt och bra. Vänner fortsätter vara vän. Skulle ni däremot få för er att blogga om mig så är det fritt fram att nämna mig vid namn. Bara jag som inte orkar fixa tillstånd från er alla.

av årets alla dagar

tycker man att gårdagen var värst. Eller något sånt.

Hej

Jag förstår inte. Vad är det för samhälle där det är norm att ogilla sitt arbete? Där man på riktigt förväntas tycka illa om sitt arbete och att större delen av tiden ska gå åt till att vänta på att arbetsdagen tar slut, eller att semestern börjar. Att semestern slutar är tydligen värst. Riktigt hemskt, ska det vara.

En avsevärd massa tid läggs på arbete för den som jobbar. Vore då inte rimligare ur någon sorts överlevnadsperspektiv att försöka göra det bästa av det?

Men så jobbar ju inte jag heller, så jag är väl bara naiv.

Sen sitter inte jag här som arbetsmarknadspolitiskt aktiv och spyr galla över arbetare. Snarare över attityden och sociala normer. Att många arbeten består av fullkomligt onödiga och repetitiva sysslor. Att många arbeten är underbetalda och har orimligt låg status. Det borde väl gå och ändra på? Det är det jag vill ändra på. Jag vill att man ska trivas. För trivs man gör man bättre ifrån sig, och så vinner alla.

Det behövs främst en attitydsförändring hos många i ledningen på arbetsplatser, misstänker jag. Där profit prioriteras före sysselsättning.

Och så vidare. Arbetsmarknadspolitik är inte min forte. Men! Jag ska banne mig älska mitt arbete som vore det min nästa.

Eller något sånt.

Lyssna på den här låten, och glöm hur mycket ni ogillar era jobb och minns hur mycket ni älskar livet.

Håll er vid liv,

Jonatan

poeten borde vara ett stjärntecken

i så fall skulle jag vara född under det.

För så är det, jag menar Hej

så är det, jag har börjat kalla mig själv poet. Det provocerar människor. Därför är det särskilt roligt. Jag skriver ju trots allt poesi, då borde jag ju följaktligen också rimligtvis vara poet. Sen är det ett rätt tufft epitet.

Synd bara att svenskan saknar ett bra ord för just dikt. Dikt är ett märkligt ord. Egentligen ett rätt vackert sådant, men i mina öron definierar inte dikt det jag vill att dikt ska definiera. Dikt, i mina öron låter som

rosor är röda, violer är blå

smultron är söta och du är likaså

och det är inte riktigt sånt jag avser skriva när jag får för mig att skriva poesi. 

Nåväl, till vänster har ni en länk som heter Poesi, trycker ni på den kraschlandar ni i delar av min poesi. Än så länge bara min Febersvit. Med andra ord de tre dikter jag skrev i förra veckans feberyra. Men det kommer mer, så småningom.

Någon gång ska jag minsann få en diktsamling publicerad. Den ska inte ha omslag.

Jonatan

gör om; gör rätt #nystart

Hej,

det här är inte mitt första försök att blogga. Långt ifrån. Det är bara det att jag är en sån där odräglig typ som aldrig är nöjd. Och hellre aldrig nöjd än alltid likgiltig.

Jag har därmed satt prettoribban för även den här bloggen, och pretentiös har jag ingenting emot att vara. Däremot har jag någonting emot den prestationsångest som min senaste blogg innebar. Den var fin, på många vis, och jag kommer med största säkerhet inte lyckas slita mig helt från den heller. Men jag märkte att jag föll in i gamla invanda  mönster. Som vän av progressivitet och radikala idéer var det dags för mig att krossa de ingrodda strukturerna och leta mig därifrån, för att börja om. För att, som de säger, göra om; göra rätt.

Om det här är rätt är inte jag rätt man att utvisa. Åtminstone inte än.

Är du här i jakt på floskler och klyschor har du förmodligen hamnat rätt. Men det betyder inte att de är medvetna.

Vad jag menar med det, ja, det återstår också att se.

Hej då prestationsångest, hej pretentiösångest!

Håll er vid liv,

Jonatan